Så sent som 1996, precis innan Squares och Nintendos skiljsmässa, släppte de ett rollspel baserat på Mario-världen kallat Super Mario RPG: Legend of the Seven Stars. I spelet spelade man med tvådimensionella figurer i en tredimensionell värld och när det första Paper Mario till Nintendo 64 var under utveckling hette det faktiskt Super Mario RPG 2. Flera delar ur det första Super Mario RPG har återanvänts i Paper Mario-spelen, men utan att de officiellt hör samman storymässigt.
Med den bakgrundhistorien till spelserien är det dags att dra densamma om Super Paper Mario där ett till synes ofrivilligt bröllop mellan prinsessan Peach och Bowser vigda av den ondskefulle greve Bleck blir upptakten till Marios förmodligen vansinnigaste äventyr hittills. Jag talar såklart om Super Paper Mario, världens sannolikt enda spel i både två och tre dimensioner - samtidigt.
Istället för att fortsätta på den inslagna vägen med rollspelselement likt föregångaren Paper Mario: The Thousand Year Door är uppföljaren ett dialogtungt plattformsäventyr som friskt blandar delar från alla tidigare Mario-spel. Mest av allt påminner spelet om gamla urklassiska Super Mario Bros med den pikanta skillnaden att man när som helst kan förvandla den ljuvligt designade tvådimensionella världen till en tredimensionell.
Men bara världen som sagt, för både Mario och fiender fortsätter att vara papperstunna vilket ger några av de smartaste pussel jag någonsin sett i ett spel. Vid ett tillfälle skulle jag till exempel korsa en bro och skulle tala med brokarlen som skötte det hela. Man han var helt försvunnen hur mycket jag än rotade igenom hans hus. Det var inte förrän jag gjorde världen tredimensionell jag hittade honom, fast på tvären i fel dimension så han inte gick att se från sidan. Sanslöst.
Själva spelandet görs med handkontrollen vänd på sidan precis som en hederlig NES-dito, vilket gör att det känns oerhört hemtamt att spela. Alla de kraftbonusar som fanns med i föregångaren finns även med i Super Paper Mario men fyller inte alls samma roll eftersom man här enklast besegrar sina fiender genom att hoppa på dem eller genom att kasta något på dem. Därmed inte sagt att det är meningslösa, bland annat får man ett föremål som äntligen gör att man kan hoppa på dessa bläckfiskar som gjort livet surt för Mario sedan undervattensbanan i Super Mario Bros.
Super Paper Mario är ett fullständigt bedårande spel, inte för dess maxade tekniska prestanda utan för den härligt charmiga designen och den fantastiska känslan för detaljer. Även banorna är mycket bra och innehåller också helt galna inslag som att man rätt vad det är dyker ned i en sedvanlig grön tunna bara för att finna att man plötsligt springer omkring långt borta i bakgrunden. Det finns mängder av sådana otippade saker som gör att man aldrig någonsin vill sluta spela.
Dessutom finns som vanligt för Paper Mario-serien väldigt mycket Nintendo-trivia. Precis som i gamla Super Mario Bros finns det till exempel åtta världar fördelade på fyra banor. Självfallet är bana 1-2 en bana under marken och 1-4 ett hederligt slott med eldrullar. Det kommer även hela tiden ljudeffekter man känner igen, scenarion och liknande ur Marios långa karriärs som plattformshjälte.
Det kanske mest pikanta i kategorin Nintendo-trivia är dock att man kan spela som hela ensemblen ur Super Mario Bros. 2. Nåja, nästan i alla fall, för Toad finns inte med utan är ersatt av elake Bowser. De har precis de egenskaper man är van vid som att prinsessan Peach kan segla i luften och Luigi hoppa superhögt. Mario är som vanligt lagom, även om han också är den enda som kan vrida världen från två till tre dimensioner. Bowser är däremot en veritabel tank. Han fullständigt pulveriserar sitt motstånd och bjuder gärna på lite het andedräkt. En soklar favorit för mig i Super Mario Kart-spelen och så även här.
Super Paper Mario utannonserades redan i maj förra året till Gamecube. Premiären var tänkt att bli samma höst. Men ödet ville som bekant annorlunda, Gamecube togs ur produktion och spelet kommer nu alltså till Wii istället. Det, precis som med The Legend of Zelda: Twilight Princess har gjort att Nintendo lagt till massa rörelsekänsliga saker i ett spel som inte behöver det. Det mest påtagliga är att man spelar med styrkrysset istället för en analogspak, vilket ger aningen sämre spelkontroll. Själv pekarfunktionen kan närmast liknas vid en ficklampa som ger dig information om objektet du lyser på. Inte så störande inslag, men jag tror att jag föredragit att spela det till Gamecube, trots allt.
Tyvärr känns Super Paper Mario bitvis lite tempofattigt och även om jag verkligen älskar den sköna dialogen, inser jag att den kommer att vara för svår för Marios allra yngsta fans. Det är mycket dialog som måste klickas förbi och det sägs även viktiga saker som krävs för att komma vidare i det annars så snabbfotade äventyret. Men det är petitesser i ett i övrigt strålande äventyr. Super Paper Mario är ett klockrent bevis för att Mario fortfarande är den obestridde plattformskungen av både två och tre dimensioner.