Svenska
Gamereactor
recensioner
Alone in the Dark (2008)

Alone in the Dark

Edward Carnbys sista försök att bräda Chris Redfield och Harry Mason är ett fatalt magplask innehållande rutten spelmekanik och dumma designlösningar. Petter "lättskrämd" Hegevall har spelat Alone in the Dark...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Atari har gjort det förut. De är smarta. När ett av deras egna, kommande storspel på förhand mötts av skepsis av en enig (svårflirtad) spelpress - skickas inga recensionsversioner ut innan spelet väl finns ute i butik. Det är smart, frustrerande för oss spelkritiker, men smart. På så sätt får de inga (tidiga) negativa recensioner eller direkta sågningar som kan skrämma köpsugna spelare från att inhandla ett stycke bristfälligt spel. På så sätt låter de inte kritik förstöra den första veckans försäljning. Det hände inför The Matrix: The Path of Neo... och det händer nu.

Ingen tidning eller site, någonstans, har mottagit Alone in the Dark, trots att spelet varit färdigt och i submission-process (och pressning i fabrik) i veckor. Vi kände det på oss, och lade därför en beställning på Alone in the Dark hos en vanligtvis ilsnabb nätbutik - och tro på fan, det anlände redan igår. Nu har jag spenderat åtta jobbiga timmar tillsammans med hjälten Edward Carnby, och här kommer recensionen.

Jag skrev ett förhandstest baserat på en tidig version av Alone in the Dark, för 11 veckor sedan. Jag hatade det, av hela mitt hjärta - och störde mig på i princip allt förutom vissa delar av grafiken. Min avslutning i den texten löd: "Med en månad kvar har Eden tid att putsa. Och även om Central Park-kapitlet känns lite bättre än spelets början, så behöver de tiden för att rädda detta från ett fullständigt magplask. Om de hinner reparera alla irriterande moment som vår förhandsversion innehåller återstår att se, svaret hittar du i nästa nummer av Gamereactor."

Men något svar i Gamereactor 58 fick du ju inte, eftersom vi (som sagt) aldrig fick spelet. Men nu har vi det, jag har klarat det och är redo att berätta exakt vad det var som Eden Studios polerade i jämförelse med det trasiga spel som jag tidigare testade.

Detta är en annons:

Jag förstod snabbt då jag för första gången spelade förhandsversionen, att Alone in the Dark skulle bli riktigt dåligt. Oavsett hur mycket tid Eden skulle få för att försöka förminska/eliminera de allra värsta svagheterna. Vissa saker går inte att laga på fem veckor, (vissa inte ens på fem månader... eller år) och Alone in the Dark är proppfullt av dessa saker. Tyvärr. Detta är ett halvfärdigt spel (at best) rent spelmekaniskt, och ett ogenomtänkt, blekt, stelt, krångligt, styltigt och tråkigt sådant. Eden och Atari har misslyckats... och misslyckats grovt.

För alla som inte känner till Ataris gamla spelserie tänkte jag (innan jag går igång med min sågning) berätta en kortis om spelserien. Det första Alone in the Dark släpptes till PC 1992 och var på många sätt spelet som startade hela skräckgenren (alltså: inte Resident Evil). Spelets story var baserat på H. P. Lovecrafts historier och var både spännande och välgjord. Sedan dess har det släppts fyra spel, och det här är alltså det femte spelet i serien. Jag var en av dem som älskade det första Alone in the Dark (spelade det på min första Mac-dator) och var livrädd under hela tiden, trots hemsk spelkontroll och hemsk grafik.

Denna gången, Alone in the Dark till Playstation 3, Xbox 360 och PC (och Wii/PS2, fast det är en nedbantad version som jag ännu inte kunnat testa) är det sista chansen för gamle Carnby. Det förra spelet i serien sålde uselt och glömdes bort snabbare än snabbast.

I det nya spelet (det här spelet) har New York invaderats av en enorm ondska. En ondskefull superkraft som sväljer hela kvarter i sin ljusröda supertrut... och när äventyret börjar är Edward tillfångatagen av en bunt bumpmappade tölpar som i tighta läderkappor smider elaka planer om världsherravälde. Det har gått 70 år sedan Carnbys senaste uppdrag, han har minnesförlust, ett enormt jätteärr längs hela högra sidan av ansiktet och samma frisyr som han skäggstubbs-hunken från TV-serien Lost.

Detta är en annons:

Vad hände? Hur kunde jag bli 102 bast helt plötsligt och ändå behålla mitt hunkiga utseende? Vart är jag? Hur kom jag hit och varför? Edwards frågor är lika många som spelarens, och i ett tappert försök att berätta allting för Edward i samma takt som spelaren blir varse om vad som hänt med New York, dribblar Edens manusförfattare bort sig i usel symbolik, värdelös dialog och mängder av knasig logik.

Detta är en story som proppats så full med hopplöst mumbo-jumbo och ogenerade idéstölder från en handfull populära TV-serier att man nästan rodnar. Vad hände med "keep it simple, keep it scary?"-parollen som skräckgubben John Carpenter slog fast efter att ha revolutionerat skräckfilmsgenren med Halloween?

Alone in the Dark är, precis som en traditionell TV-serie, uppdelad i episoder. Det blir snabbt uppenbart att Eden haft ambitionen att skapa en spelbar, dramatisk och läskig thriller. Spelet är uppdelat i avsnitt, som i sig är indelade i ett flertal mindre delar... som man under äventyret fritt kan hoppa mellan. Hoppar man framåt i storyn får man dock inte se slutet på just det avsnittet och missar eventuella cliffhangers eller storytwistar. "Ett snyggt sätt att göra spelet mer gångbart hos en bred publik" menar Ataris nye starkeman Phil Harrison. "Ett effektivt sätt att förstöra såväl story (även om den är proppad med problem) som spänning," säger undertecknad.

För då många av pusslen, gåtorna och svårigheterna som Edward ställs mot i Alone in the Dark är korkat utformade och svårare än nödvändigt på grund av spelhistoriens kanske sämsta kamera - är det alltid lätt till att man i ren frustration hoppar vidare till nästa kapitel. När man gör detta blir Alone in the Dark såklart snabbt förvirrande konstigt. Konstigare än innan... och trots att man alltid kan hoppa tillbaka förstår jag ärligt talat inte alls vitsen med denna indelning, förutom att Eden gett spelare chansen att se senare delar av spelet utan att tvingas dem att genomlida den obegripligt ruttna starten.

Jag hoppade friskt i förhandsversionen vi testade för ett par månader sedan. Men såg definitivt till att hålla fingrarna borta från episod-väljaren under mitt sju timmar långa recensionspass under gårdagen... eftersom jag absolut inte villa gå miste om välskriven dialog som denna: "Anna is back (skrikande fruntimmer som gråter konstant) with a jigsaw of flesh on her face. The thing that possesses her asks me for the stone, I don't have it so I tell her to fuck of" Ja. Vad ska man säga? Hollywood se upp! Det finns en bunt briljanta manus-fransoser heading your way... Eller?

Rutten story, usel dialog och dum uppdragsindelning till trots - är det faktiskt det spelmekaniska som är den största svagheten med Alone in the Dark. För hur Eden kunnat misslyckats så fatalt med det spelmekaniska, efter över två års utveckling, övergår mitt förstånd (fullständigt). Edward rör sig som en säck potatis, eller nej... vänta, som en frysbox. Och de "dramatiska kameravinklarna" som ofta innebär att man på en sekund måste tänka "inverterat" för att inte trilla ned i ett eldhål eller ut genom ett fönster - är minst sagt värdelösa.

Edward hasar omkring i slö takt... han känns precis så gammal som storytvisten avslöjar (102 år, om jag förstått det rätt) och att man bara kan styra kameran ett kvarts varv (eller ingenting) åt sidorna skapar massor av onödig frustration. Att hoppa, sikta med sin pistol eller slåss med diverse redskap, är heller inget att hurra över (alls) och hela upplevelsen känns problemfylld, stel, styltig och ofärdig.

Värst blir det då man attackeras av spelets zombiemonster och snabbt måste plocka upp en pinne, en stol, en sten eller något annat för att försvara sig. Edward tar hela tiden för lång tid på sig, animationsavbrotten gör att man inte helt sällan måste börja om, och att svinga bråte mot fienderna med hjälp av den högra analoga styrspaken - är enbart frustrerande o-exakt och dåligt.

Ytterligare ett starkt minus är ljudet i spelet, som efter spel som Metal Gear Solid 4, Race Driver: Grid och Battlefield: Bad Company känns förlegat, ojämnt och för det mesta slarvigt genomfört. Den dynamiska musiken fungerar skapligt, medan ljudeffekterna är på tok för högt mixade och dialogerna för lågt ställda. Inte sällan uppstår märkliga situationer då Edward pratar med någon av de andra karaktärerna i spelet och ett skriptat event sker samtidigt. Hela scener mynnar flera gånger ut i märkligt skräniga vrål av dåligt sammansatta ljudspår, och givetvis tar detta bort den sista lilla gnuttan av stämning som Eden överhuvudtaget lyckas skapa.

Desto bättre är grafiken dock, spelets höjdpunkt och orsaken till varför betyget inte rasade under fyra. Faktiskt. Visst... visst, Alone in the Dark är inte supersnyggt, speciellt inte designmässigt - men det är snyggt, detaljerat och innehåller en imponerande stor spelvärld. Laddningstiderna är superkorta, och Edens grafiker har inte snålat på effekter såsom bumpmapping och effektiv användning av shadowmaps. Elden i spelet spelar en viktig roll, men är dessvärre inte alls lika snygg som mycket annat. Samma sak gäller rök-effekterna som lämnar en del att önska.

Medan framförallt karaktärsmodellerna, ansikten, kläder och mycket av inomhusmodelleringen i Alone in the Dark imponerar... är presentationen desto sämre. Allt från menytypsnitt till det onödigt krångliga inventory-systemet (då man tittar ned i sin egen jackficka) avger en stark känsla av idémässig tristess.

Alone in the Dark blir lite bättre än vad det är under den bedrövliga starten av äventyret. När man väl kommer utomhus och intar Central Park känns den spelmekaniska krångligheten en liten aning lättare/mildare och atmosfären tätnar mot slutet. Sammanfattningsvis är detta dock en stor besvikelse som inte bara känns spelmässigt handikappat och ofärdigt, utan även ofta korkat och ogenomtänkt.

Edward Carnby. Vila i frid.

Alone in the Dark (2008)Alone in the Dark (2008)Alone in the Dark (2008)Alone in the Dark (2008)
04 Gamereactor Sverige
4 / 10
+
Klart godkänd grafik, roligt att tillverka sina egna molotov-cocktails
-
Kantig och styltig spelkontroll, korkad spelmekanik, trist upplägg, värdelös atmosfär, meningslös story, enformigt
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Medlemsrecensioner

  • torbli79
    Trasigt spel som antingen stressats ut eller ignorerats under utvecklingen. Några intressanta kontroll-idéer men med hemskt utförande. Att det är... 3/10
  • Illusiondude
    Allt inträffade några månader efter min fjortonde födelsedag. Jag och mina kompisar spenderade 20 minuter på OnOff för att försöka finna... 1/10
  • evil5
    Idag har jag spelat klart skräp spelet Alone in the dark, man kan ju säga att det inte gick så bra. Jag spelar som Edward och vaknar upp i ett... 4/10
  • Assistingcoder
    Det här spelet var asdåligt och det fanns bara tre roliga saker att göra köra över fiender med en bil, att kombinera saker och att använda dom... 2/10
  • Eminemil
    Det blir ingen recension, bara en kort förklaring. Hela spelet bygger på en aningen äldre idé av spel som i sig var designade för en kreativ... 9/10
  • Djeco87
    Köpte spelet med viss skeptis i baktanken men spelet vissade sig ändå att vara helt okej. Styrningen i tredje person är det sämsta i spelet... 7/10

Relaterade texter

Alone in the DarkScore

Alone in the Dark

RECENSION. Skrivet av Petter Hegevall

Edward Carnbys sista försök att bräda Chris Redfield är ett fatalt magplask innehållande rutten spelmekanik och dumma designlösningar. Petter har spelat Alone in the Dark...

Alone in the Dark

Alone in the Dark

FÖRHANDSTITT. Skrivet av Petter Hegevall

Ataris skräckfyllda storsatsning släpps om en månad. Petter har testat förhandsversionen och är sannerligen inte särskilt imponerad. Läs om hans beta-intryck...



Loading next content